Reflösa Weckoblad

Nr 23 - sommaren 2007

Nyvångs gruva – ett museum över Sveriges största kolgruva

Stenkol finns i Sverige som bekant bara i Nordvästra Skåne och här låg också Nyvångs kolgruva. En gång i tiden mellan 1797 och 1910 upptogs i Skåne inte mindre än 94 schakt av 15 olika gruvföretag. Nu för tiden finns det inte några underjordsgruvor kvar. Däremot utvinns leror till keramikindustrin i dagbrott och i samband med detta också en del kol.

I Nyvång finns ett museum över gruvepoken som är inrymt i gruvans före detta maskinhus. Gruvmuseet är uppbyggt av de som arbetade i gruvan och innehåller deras historia och minnen. Driften startade 1907 genom att Skånska Kolbrytningsaktiebolaget tog upp ett 100 m djupt gruvschakt. Höganäs Stenkolsaktiebolag köpte gruvan 1916 som höll igång kolbrytningen till 1966. Gruvan sysselsatte som mest 500 personer och man grävde 50 mil gångar under jorden. Nyvångsgruvan blev med tiden den största stenkolskolgruvan i landet.  

Utanför Nyvångs gruvmuseum står några gruvvagnar uppställda.

Museet finns i maskinhuset som hyste gruvans kompressorer. Till vänster i bilden bland alla gröna träd fanns förr järnvägsspår för utlastning av kol. Dom stora hjulen tillhörde hissmaskineriet.

Under andra världskriget var gruvan en viktig kolleverantör till järnvägen. Kolbrytningen kombinerades med ett kolkraftverk som producerade el fram till 1970. Järnvägens ankomst förbättrade möjligheten att bryta och transportera kolet. I början av 1880 talet tecknade Höganäs Stenkolsaktiebolag aktier i SHJ (Skåne Hallands Järnväg). Under förutsättning att bolaget fick spåranslutningar och att sidolinjen Åstorp – Kattarp byggdes. Nyvångsgruvan kom att ligga vid denna linje. Nyvång blev station 1916 efter att först ha varit håll- och lastplats sedan 1911. Stationshuset revs på 1970-talet i samband med att persontrafiken upphörde.

Maskinhusets vattentorn, dit kom vatten som pumpades upp från gruvan. Utan att behöva renas distribuerades vattnet vidare till hushållen i Nyvång. Carl Cervin är namnet på Nyvångsgruvans då störste investerare. Det tog fyra år innan gruvan gav vinst och Carl fick utdelning på insatt kapital.

Både i gruvan och ovan marken fanns ett smalspårsnät (625 mm) för koltransporterna. Gruvvagnarna flyttades i underjorden för hand eller med hjälp av linspel. Försök gjordes på 50-talet att införa motorlok. Ovan jord drogs emellertid vagnarna av ett motorlok.

Nyvång var också ett brukssamhälle där bolaget, dvs. Höganäs sörjde för de anställdas välfärd. Inte bara av välgörenhet utan även för att få yrkesskicklig arbetskraft som stannade kvar på orten. Bolaget byggde småhus med billiga hyror, tillhandhöll gratis läkarvård för hela familjen och sponsrade sångkörer och mässingsorkestrar som fortfarande finns kvar. När schaktet lades ner kunde de anställda köpa husen på förmånliga villkor. Alla fick dessutom erbjudande om andra jobb inom Höganäskoncernen.

Interiör från museet som visar hur kolbrytningen gick till. Kolbrytarna arbetade i lag om två och fick betalt efter antalet lastade vagnar. Cyklar användes av gruvarbetarna för att komma fram till orten där man arbetade.

I närheten av museet reser sig Varphögen, gruvbrytningens restprodukter.

Hemsida: www.nyvangsgruva.se
Här finns information om öppettider och en vägbeskrivning.

Källor:
Högen gör dig nyfiken - broschyr från Nyvångs gruvmuseum.
www.nyvangsgruva.se
Otto Wickmann, guide på Nyvångs gruvmuseum.
Skånska Järnvägar, nr 2 och 3 2006.

Artikeln tillkom efter en utflykt arrangerad av Föreningen Industrihistoria i Skåne, ww.industrihistoriaiskane.nu

   
Frågor eller synpunkter är alltid välkomna med e-post till bladet@lundarallarna.se
Tillbaka till startsidan Till tidigare nummer