Sedan några år träffas ett gäng entusiaster varannan torsdag för att löda ihop lok- och vagnsmodeller. Det startade som en kurs under Lennart Perssons erfarna handledning där vi noviser fick lära oss grunderna. Så småningom lärde vi oss att stå på egna ben men i kritiska situationer behövs fortfarande Lennart eller någon av de andra erfarna byggarna inom klubben. Under några år har vi producerat en ansenlig mängd vagnar men även lok. Speciellt har ett gäng koncentrerat sig på J-loket. De har utgått från etsplåten från VVA som nu har några år på nacken – resultaten blir utomordentligt fina men denna etsning kräver en hel del av byggaren.

Företrädesvis använder vi etsplåtar till vagnar från HNJ-verkstad men även plåtar från VVA (Mats Björkelund) och PERL har kommit fram ut gömmorna. Lok har vi som inte nördat in oss på J-loket knåpat ihop med byggsatser från HNJ-verkstad och Stockholms modelljärn-vägsklubb. Dessa byggsatser passar bättre för nybörjare än VVA:s plåtar. Dessutom passar vi på att provköra lok på banan dessa kvällar, både de som vi byggt själva och de som köpts. Trots tjusningen med att bygga själv och få ihop ett fint tåg så skapar en fin färdigmodell också habegär.

Det råder en förtätad stämning av koncentration när alla koncentrerar sig på att få ihop alla delar som tänkt. Tystnaden bryts enbart av ett och annat kraftuttryck som visar att det inte alltid är så lätt att få delar på rätt plats och tenn mellan bitarna i rätt mängd.

Olika firmor som marknadsför byggsatser med etsplåtar har alla idag mycket hög kvalitet och passform – det som skiljer är hur utförlig bygganvisningen är. Det ojämförligast största utbudet har HNJ-verkstad som hela tiden kommer ut med nya modeller, både av lok och vagnar. Här gäller det att hålla sig till sin investeringsbudget när lockelsen till impulsköp blir för stor.

Även plast förekommer, speciellt D-loket från UGJ. Kåpan till detta lok, både som teakpanel och plåt är suveräna gjutningar som ger mycket snygga lok. Här är det en fördel att man kan köpa färdiga drivningar bland annat från Tumba lokstation, Sture Holmberg, som är av yppersta klass.

Text - Gunnar Foto - Gunnar och Lennart

I nummer 42 av Reflösa Weckoblad frågade vi om någon hade byggt en modell av Landsverk L-77. Kent Boström hörde av sig med lite information och bilder på den modell han byggde för 50 år sedan.

Kent skriver:
Jag såg att ni efterlyste lite uppgifter på grävmaskinen Landsverk L-77. Den tillverkades från 1959 till 1965 då den bytte modellbeteckning till KL-250 och gjordes i ytterligare 6 år till. Maskintypen hade en mycket lång historia för att vara en kommersiell produkt, vilket gjorde att den genomgick en enorm produktutveckling. Den första i sitt slag hette LB-5 och gjordes i en provserie under 1948. 1951 fick den ny beteckning L-65 och 1957 tryckluftsmanövrering som L-67. L-77 var den näst sista varianten, som 1960 fick ett nytt djupgrävningsaggregat och som brukar räknas som det finaste (mest ändamålsenliga) som gjordes under den mekaniska linmaskinsepoken. KL-250 blev den sista i raden och hade hydrauliska inslag. Sammanlagt gjordes ca. 1.000 maskiner från LB-5 till KL-250 och maskinen ökade i vikt från 22 till 41 ton i sitt tyngsta utförande.

Modellen har Kent byggt från en byggsats från firma Arsani . Byggsatsen är i skala 1:20 och tillverkades i några hundra exemplar åren 1962 - 63.

Kent fortsätter:
Angående skalmodellen är den utförd med 25” (635 mm) bandplattor som var standard för L-77— vilket på inget sätt Landsverk rekommenderade vid bergslastning och undertecknad kan bara efter många praktiska prov med sin (!) hålla med om det. En medelbred bandplatta gick troligtvis sönder mycket snabbt och borde då ersättas med en normalbred för stenbrott på 19” (482 mm). Den strukna skopvolymen på 1.050 liter motsvaras 2013 med det rågade måttet (lutningen 1:2 = CECE-norm) som hänvisas till numera av 1.200 liter. Den gedigna skopkonstruktion som Landsverk använde på den här versionen vägde ca. 1.900 kg och med innehåll ytterligare ungefär lika mycket till. Den yttre motvikten på 1.500 kg gav ett moment på tippkanten på 6,2 ton/m och kunde användas om man ville ha bättre stabilitet (oftast för släpskopa och kranarbete) men också innebära en något större skopa vid stora utlastningar i lättare material som sprängd sten och liknande.

Text och foto - Kent Boström

I nummer 43 av Weckobladet berättade vi om Kjell och hans bygge av grävskopan Amanda. För initierade kanske bättre känd som ERIE B-2. Nu är Kjell klar. Han har byggt två stycken Amandor.

En är målad som i boken om Amanda. Den får nog barnbarnet som också heter Amanda som andra namn, nog bara titta på ännu så länge. Den är mycket ömtålig.

Den andra modellen är klubbens exemplar och ska placeras ut på anläggningen någonstans där den blev bortglömd och utsatt för väder och vind i 25-30 års tid.

Text - Olof Foto - Kjell

Rickard köpte en fin amerikansk byggsats av ovanstående modell till mig i Dortmund. En mycket fin och detaljerad byggbeskrivning med fina skisser medföljde. Rekomendationen var att den skulle sammanfogas med superlim. Men jag föredrar att löda trots alla smådelar.Inte lätt men allt går om man ger sig f-n på det. Här är ett par bilder på min början.

Efter lite arbete börjar den lilla lastbilen så sakta bli färdig. De riktiga hjulen skall på och ytterligare lite finlir återstår

Text och bild - Lennart

En utmaning från Berndt till alla traktorälskare. Vem bygger en modell av traktorn "The Ivel", den första praktiskt användbara i ett ordinärt lantbruk? En förlaga i skala 1:1 finns att beskåda på lantbruksmuseet i Alnarp, byggd 1903. Den finns bevarad i totalt 4 exemplar i hela världen av c:a 500 tillverkade. På Wikipedia finns mer att läsa om Ivel

På museet finns också flera andra gamla maskiner, bl.a. en Bolinder Munktell traktor och en dito John Deere från 1930-talet samt (förstås) en Grålle från 1950-talet.

Och en 25Hk jättelik ångmaskin att dra t ex skördetröskor med.

Gack och se och njut!

Text och bild - Berndt